Ett helt år har gått sedan Sophie lämnade oss den 25:e maj.
Som ni alla vet har det här året och tiden strax innan hon dog tagit så hårt på mig, min själ och mitt hjärta. Jag kan fortfarande inte se en bild på henne utan att det hugger till i hjärtat och ögonen tåras.
Jag kommer på mig själv med att undvika hennes grav, undvika att tänka på henne, prata om henne för att det är så jobbigt för mig. Jag går till en redig kvinna på KK där vi pratar om Sophie och jag kommer alltid rödgråten och snyftande därifrån men jag känner ändå att det hjälper. Jag vill inte att mina känslor blandas ihop den dagen det är dags för lillasyster att komma. Jag känner att jag förbereder mig för henne genom att ta itu med mina känslor för Sophies sjukdom och död. För det helvete vi gick igenom för ett år sedan. För den ilska jag känner gentemot hennes död, för orättvisan för Julian och Rasmus.
Hade vi varit gravida tillsammans igen? Väntat våra tvåor ihop? Vaggat ihop denna sommar?
Henrik och jag tittade på en film från Keilas första år, förlossningen och veckorna efter och Sophie var med. Så levande, med sin stora mage, leendet och de glittrande ögonen. hon var lycklig!
Vi grillar i trädgården och man hör Rasmus röst i bakgrunden, glad och lätt.
Kommer jag någonsin acceptera det som hänt?
Kommer den rädsla jag själv känner för att behöva lämna mina barn någonsin lägga sig?
När vi fick veta vem som ligger i min mage, vår andra flicka, var en sak redan klar. Hennes namn.
Denna lilla tjej ska heta Sophie i andranamn. Efter vår härliga, glada och starka Sophie. Jag är övertygad om att lillasyster kommer att leva upp till sin namne.
Jag känner att det är det finaste sättet jag kan hedra Sophie på, jag hoppas hon på något sätt kan se eller känna det. Glöm inte att Sophie tillsammans med min syster propsade på namnet lillasyster ska heta redan till Keila, och att jag slutligen gav med mig till Henrik och min mamma med löfte om att ett lillasyskon skulle få namnet i stället, att vi inte visste då att Sophie inte längre skulle vara med oss idag när vi väntar det syskonet...
Tänk om vi vetat vad framtiden hade åt oss... Så fort, så snabbt, så snart...
Denna ofattbara orättvisa.
Jag glömmer aldrig den natten då Rasmus ringde strax efter fyra... Jag visste redan innan jag svarade hur han skulle låta på rösten. Natten och mörkret i famnen på varandra.
Dagen som följde när morgonen kom, det gröna gräset, blommorna vända mot den varma solen, allas tårar, våra oförstående lekande barn, hennes rosa klänning och brudbuketten som följde med i kistan, tystnaden och chocken fastän vi vetat var vi var på väg...
Morsdag, ännu en anledning att träffa sina nära och kära och mysa med.
Vi började söndagen med en lunch hos Henriks föräldrar för att fira (farmor) Yoko och den fantastiska mamma hon är.
Sedan fortsatte vi mot mina föräldrar där vi åt middag och där jag firade min fantastiska mamma med ett halsband med två hjärtan och ett iPad-fodral i läder. Det var mutti värd i år.
Mellan utflykterna passade Keila på att fira mig med en present och pussar och kramar i massor.
Hoppas ni hade en mysig Morsdag med era underbara ungar alla fantastiska mammor...
Morsdagsfirande i PdL-byxor, Ver de Terre-fleece och ballerinor från Mallis.
Olivia med Alexandras lille Valentin.
Någon som längtar lite...?
Fin i håret på morsdag.
Det var första gången Keila träffade lilla Isabella och hon blev lite konfunderad, hon trodde det var vår lillasyster som äntligen kommit. Hon har tydligen helt missat att moster "Oulla" haft en bebis i magen...
Min morsdagspresent från Keila behövde inte ligga och damma precis...
Just nu är jag tokig i hallon. Dagens frukost med Hanna och Pernilla.
Nu ikväll gjorde jag en fantastiskt god Nicoise och drack en alkohlfri öl till.
Mycket uppskattad mat här hemma. Vi kör nästan enbart på sallad och grillat.
Nam...nam...
Hoppas ni haft en lika mysig start på denna veckan.
För exakt fyra veckor sedan föddes min storasysters andra barn, en liten Valentin. Och sent i onsdagskväll föddes min lillasysters första barn, en flicka som ska heta Isabella.
Jag tror inte ni förstår hur fantastiskt söta och gulliga dessa två bebisar är och hur välkomna de är i vår familj. Två nya liv. Det är inte bara babyboom i vänkretsen utan även i familjen... 2013, vilket år!
Två älskade nyfödda bebisar...
♡♡
...gör ju såklart att vi längtar ännu mer efter vår lillasyster.
Speciellt storasyster. Hon tycker det är dags för sommarvärme för då kommer bebisen och hon har börjat boa i sitt rum. Igår vek vi alla babykläder fint och det är hemskt viktigt att de ligger på en hylla i Keilas skåp.
Hon är redo!
Hoppas det blir en solig och härlig sommar så att den svischar förbi...
Fastän magen inte är störra än den var med Keila så känner jag mig stor som en ardennerhäst redan.
Kanske beror det på att jag inte gått upp lika mycket i vikt runt om än så att det känns som att magen är mycket större?
Dagen har spenderats på Victoria Park Spa med Poonam och Luisa och jag har fastän jag inte gjort något annat än legat på en solstol och halvsovit haft mycket och onda sammandragningar.
Är inte det märkligt då?
Magen i vecka 27 med Keila uppe i Mori Tower i Roppongi Hills med utsikt över hela Tokyo.
Magen i vecka 27 med lillasyster på Victoria Park Spa i Malmö.
Nu ska vi se på the Hobbit och frossa i vattenmelon, en av mina cravings.
Denna helg har det varit sommar. Jag hoppas att vi får känna mer av denna värme denna sommar. Antagligen kommer jag få äta upp de orden senare när jag är tyngre och tröttare... Men vad gör det om en månad eller två?
Vi har grillat med mina syskon hela helgen och kusinerna har lekt från morgon till kväll ute så pass att vi fått byta badvatten 2 gånger på kvällarna på grund av all smuts. Härligt!
Imorse köpte vi kyssebär på torget i Trelleborg. Keila köpte en solhatt på Lindex. Himla söt.
Mysigare än såhär blir det inte. Idag tittar vi på Eurovision Song Contest och det råder delade meningar om vem som är bäst. Alla killarna röstar på Vitryssland... I wonder why... ;-)
Två som kastat in handduken. Jag och lillasyster, som brukar ha en vakenperiod vid denna tiden, hejar vidare.
I onsdags var jag hos barnmorskan för att göra den första magmätningen och döm om min förvåning när det visade sig att magen är mindre än med Keila denna vecka. Det trodde jag aldrig. v 25+0
SF-mått med Keila - 24 cm
och med lillasyster - 22 cm.
Mitt järnvärde låg på stadiga 126 (utan Niferex!) jämfört med 116 (med Niferex) när jag väntade Keila vid samma tid.
Det måste bero på alla mina goda sallader med krispig babyspenat.
Det är nu en vecka sedan jag låg inlagd på prenatal och i magen har det varit lugnt med undantag för lite sammandragningar när jag ansträngt mig, men det är nolltolerans på hushållsarbete och att bära på Keila. Och jag tycker nog att det gett resultat. Dammsugaren står fortfarande framme sedan en vecka tillbaka, eftersom att Henrik hatar när jag tjatar så ska jag vänta och se när han sätter på den och avslutar det jag påbörjade innan magen sa ifrån... To e continued!
Jag fick en tillsägning av banrmorskan om att ta det lugnt: "Det är alldeles för tidigt för henne att komma nu... Du måste sluta vara duktig och ta på dig allt och låta andra dra lasset lite grann.."
Så är det!
Här drar jag inget tungt lass. Vila, vila på terrassen.
Keilisen provade bikinis och baddräkter igår. Nu tycker hon det är sommar och att lillasyster gott kan komma. Jag hoppas lillasyster inte håller med. Minst tio veckor till tycker jag de ska vänta innan de ses.
Jag blev ju rejält omskakad i fredagsnatt och passade därför på att ta en bild på magen här hemma i vår spegel. Jag vill ju kunna jämföra med Keila-magen.
Tycker nog att det avtagit lite. Den växer inte lika hysterisk som den gjorde i början.
Nu är den ungefär lika stor som med Keila.
Det ska bli spännande att se om magmätningen på onsdag hos Anki på Cura visar samma mått.
I fredags var vi på Åbergs Trädgård och Café i Ystad för att fika och köpa lite gott att plantera här hemma på terrassen. Keila gick ett par månader tillbaka och blev en bergsgorilla dagen till ära.
Hon ville höra "Hela min värld" på Spotify heeela vägen mellan Malmö och Ystad(!). Det ville inte jag.
Och så var det igång... Skrikandes och sparkandes bar jag henne till bilen, likaså i Ystad och all energi måste gått åt för på natten vaknade jag av värkar och sammandragningarna från helvetet. Det gjorde ont i ryggen samtidigt och allt det här har jag bara känt en gång innan, samma dygn som Keila kom...
Jag ringde till KK strax efter tre på natten och de bad mig komma in för att bli undersökt. Jag blev kopplad till CTG direkt jag kom in och det visade sig att jag hade frekventa värkar och att livmodertappen dragit ihop sig. Jag fick Bricanyl i låren och sedan avstannade det som tur är.
Jag blev undersökt på morgonronden igen och livmodertappen hade gått tillbaka till mer stabila millimetrar och läkaren gick motvilligt med på att låta mig åka hem.
Jag kände mig så fruktansvärt ensam och ledsen fastän Keila och Henrik var där och tyckte det var än mer uppstressande att ligga på sjukhuset än hemma i min egen säng.
I två dagar nu har vi tagit det väldigt lugnt och jag har legat ner den mesta tiden.
Älskade lillasyster, vi längtar efter dig men vi vill inte träffa dig förrän i augusti.
Nej, det var verkligen inte Keilas dag i fredags...
Jag borde annat det när det började såhär på förmiddagen
för att vi skulle låna ut Keilas resevagn till lille Hugo...
En vagn som hon inte använt på flera månader blev helt plötsligt det viktigaste i hennes liv...
Hehe!
Så arg på mamma för att "Hela min värld" inte får spelas på repeat.
Hon lyssnade inte alls på mig och jag var så arg och stressad på henne.
Kusiner på vift!
Resultatet av fredagen var att lillasyster kunde tänka sig att bli en maj-bebis.
Liiiite tidigt att födas i vecka 26 gumman.
Det pratades om ambulans till Lund eftersom att deras neo-avdelning är bättre på extremt för tidigt födda bebisar. Jag är så glad och tacksam att hon inte kom i lördagsnatt. Hade hon kommit hade det ju inte varit utan komplikationer om hon ens överlevt... :(
Känner ni någon som fått sitt barn så tidigt som vecka 26-27? Berätta gärna hur det gick i kommentarsfältet.
Keila väntar otåligt på tomaterna som vi planterade i fredagskväll...
Vi ligger här i soffan och Keila pratar med lillasyster. När hon sagt något dröjer det ett par sekunder och sen studsar hela magen och Keila skrattar så hjärtligt. Man skulle kunna kalla det för deras första lek. Jag skulle kunna ligga och titta på detta hela kvällen. "Hej lillasyster..." *Buff...buff...*
En heldag med bästa vänner kan man aldrig tacka nej till. Vi passar på så fort Titti får en lucka i sitt tighta jobbschema. Och som vi längtat efter varandra! Jag vet att jag tjatat om det förr men ingen, verkligen ingen, kan få mig att må så bra och skratta så mycket som Matilda kan.
Åh, sådana här dagar är som balsam för själ och hjärta och vi grät och garvade om vartannat.
Vädret gjorde ju inte dagen sämre precis, vi höll till på underbara Tirups Örtagård i flera timmar och Keila och Vegas hann plocka mååånga blommor till sina mammor... Hoppas det var lagligt!
Kungen och prinsessan, mycket viktigt vem som var vem...
"Ska ni gifta er när ni blir stora?"
"Ok!"
Var så inte så entusiastiska barn!
Hela dagen var vi utomhus i sommarvärmen.
Blomsterbinderi.
Min lilla blomma.
Keila 3 år och Keila 2 år. Ett helt år har gått!
Var tar tiden vägen egentligen?
Efter Tirup tog vi en eftermiddag på trädäcket hos familjen Veberg där vi fortsatte fika och mysa i solen och där Titti envist försökte känna sparkar från lillasyster i min mage.
Sedan målade Matilda små blommor på Keilis naglar.
Stor lycka! Hon ville knappt bada här ikväll av rädsla att de skulle ramla av i vattnet...
När vi kom hem hittade vi ett paket innanför dörren från världens sötaste lilla granne Ariana.
